Gestaltning av karaktärer via livsavgörande händelser. (Katarina)

Gestaltningen av huvudkaraktären Henry i romanen "Min vän David" påbörjas redan i första kapitlet (se blogginlägg den 27 maj, 2022). Syskonen Otto, Georg och Katarina får en inledande gestaltning i det andra kapitlet via livsavgörande händelser. Samtidigt är syskonen på väg till syster Maria i Stockholm för en gemensam lunch och därefter vidare till Marstrand för en traditionsenlig släktträff. Som en av förlagets lektörer uttryckte det: "När jag läser romanens inledning tänker jag berättartekniskt på Colin Nutleys filmer där han klipper ihop olika personer som är på väg mot ett gemensamt mål där handlingen sedan utspelas."
Christina, som har en underordnad roll i berättelsen, introduceras och gestaltas i ett senare skede.

Här följer den inledande gestaltningen av Henrys syster Katarina (Paris sommaren 1934):

"Katarina stängde modebutiken på Boulevard St-Germain redan vid lunch för att hinna med ett läkarbesök. Hon hade känt en knöl i bröstet och ville förvissa sig om att det inte var något allvarligt. Läkarmottagningen låg i det åttonde arrondissementet på andra sidan Seine. På vägen var Pont de la Concorde blockerad av demonstranter från Action Francaise som skanderade antisemitiska slagord. Polisen hade slagit en ring runt Nationalförsamlingen och sköt i luften för att hålla demonstranterna i schack. Hon fick vända och ta vägen via Pont Royal och Jardin des Tuileries.

Redan nästa dag skulle hon ta nattåget till Stockholm från Gare St-Lazare, en station som låg bara ett par kvarter från mottagningen. Hon bestämde sig för att köpa biljetterna på hemvägen. Då hon satte sig i väntrummet fick hon svårt att svälja och när sköterskan kallade på henne mådde hon illa. En medelålders läkare med mustasch tog emot och såg storögd på henne; Katarinas aura förde tankarna till en grekisk kärleksgudinna.

– Bonjour mademoiselle, varför så sorgsen? Nu ska vi inte oroa oss i onödan, önskar ni något att dricka?

– Ett glas vatten tack.

De satte sig i var sin fåtölj mitt emot varandra. Han höll ett anteckningsblock i handen, frågade om födelsedatum och födelseort, berättade att hans hustru också var född i oktober 1890, berömde henne för franskan och sade att han gärna ville besöka hennes modebutik.

– Var vänlig och ta av er på överkroppen och lägg er på bänken bakom draperiet.

Hon kände på bröstet och lade sig på bänken med knäppta händer över magen, inbillade sig att begravningsentreprenören förberedde henne för kistan, föreställde sig processionen genom kyrkan och en jordfästning utan anhöriga.

– Då ska vi se, sade läkaren och kom innanför draperiet.

Hon låg blickstilla och blundade. Han kände på brösten och armhålorna. Hon öppnade ögonen, såg läkarens allvarsamma ansikte och kände skräcken. 

– Vi måste göra en röntgen. Men var inte orolig, i de allra flesta fall är det bara en ofarlig cysta.

Röntgenundersökningen tog lång tid. Brösten pressades ihop och det gjorde ont. Hon tänkte på resan till Stockholm, inbjudan från storasyster Maria, släktträffen i Marstrand och det efterlängtade mötet med favoritbrodern Henry. Nu visste hon inte om hon kunde åka. 

– Nu var det klart! meddelade sjuksystern med ett leende. När ni tagit på er kan ni sätta er i väntrummet eller ni kanske vill ta en promenad? Framkallning och genomgång av plåtarna tar drygt tre timmar.

– Då tar jag gärna en promenad.

Hon bestämde sig för att gå upp till Sacré Cœur, förlorade kontakten med både tid och rum och kände sig som en vålnad i en öde stad trots att trottoarer och caféer var fulla av folk och bilar och spårvagnar rusade fram på gator och boulevarder. Ju mer hon tänkte på knölen desto ondare gjorde det. Hon satte sig på trappan till basilikan. På andra sida Seine skymtade Boulevard St-Germain och Gare D’Orsay, landmärken i hennes eget kvarter. Hon fruktade att hon var obotligt sjuk och kände redan saknaden efter modebutiken och staden som hon älskade.

Vid återkomsten till mottagningen drog hon ett djupt andetag och öppnade dörren till väntrummet. Sköterskan hälsade välkommen och hjälpte henne av med rocken.

– Dr Dumas är strax klar. Vill ni ha en kopp kaffe så länge?

– Ja tack.

Hon brände läpparna på kaffet och när läkaren dök upp tappade hon sånär koppen i golvet. De satte sig återigen i fåtöljerna mitt emot varandra.

– Var det en trevlig promenad?

– Jag satte mig på trappan till Sacré Cœur och beundrade utsikten över Paris. Trodde att det skulle lindra min oro, men det gjorde det inte.

– Sa jag inte att ni inte skulle oroa er i onödan?

– Jo men....

– Allt tyder på en icke elakartad cysta. För att vara helt säkra måste vi ta ett vävnadsprov. Att ta provet går fort men analysen på laboratoriet tar dessvärre drygt en vecka, om inte mer. 

– Jag tänkte åka till Sverige i morgon. Nu vet jag inte.

– Ändra inte era resplaner! Ge mig adressen i Sverige så skickar vi analysresultatet per telegram. Lämna ett telefonnummer också.

Hon hämtade biljetterna som planerat. På hemvägen försökte hon intala sig själv att knölen var ofarlig men ängslan ville inte släppa taget. Hon tänkte på sin moster som gått bort i cancer och mindes den ojämna kampen. 

Vid Place de la Concorde hördes det omisskännliga larmet av kravaller. Ljudet av skjutvapen ekade mellan fasaderna. Hon fick återigen ta omvägen via Jardin de Tuilerie och Pont Royal. Vid ankomsten till modebutiken väntade hennes väninna Margaux framför entrén. Hon hade alldeles glömt bort deras möte. Margaux skulle ta hand om butiken under hennes vistelse i Sverige. 

– Hur gick det? undrade hon.

– Det gick bra! Läkaren var säker på att det bara var en ofarlig cysta.

Margaux vinkade av henne från Gare St-Lazare nästa dag. Katarina gav de sista instruktionerna innan tåget lämnade perrongen.

– Och glöm inte att dra ner jalusierna om demonstranterna närmar sig Boulevard St-Germain!

Resan överskuggades av en gnagande oro. Hon kunde inte låta bli att känna på bröstet och var gång tycktes knölen större och ömmare. I ett försök att tygla sin oro bokade hon bord i restaurangvagnen och åt en gourmetmiddag med champagne. När hon lämnade bordet snubblade hon och föll framstupa. En medpassagerare hjälpte henne på fötter. I Frankfurt fick hon dela sovhytt med en danska från Köpenhamn som kedjerökte cigariller och på tågfärjan i Helsingör kändes det som om hon skulle dö. Under resan genom Sverige stirrade hon ut genom kupéfönstret utan att uppfatta något och vid ankomsten till Stockholm kunde hon inte hålla ögonen öppna och längtade bara efter en säng. Hon skulle sova över några nätter hos en väninna innan resan fortsatte till Marstrand tillsammans med bröderna Otto och Georg."