Gestaltning av karaktärer via livsavgörande händelser. (Otto)

I romanen "Min vän David" gestaltas Henrys syskon Otto, Georg och Katarina initialt i det andra kapitlet via livsavgörande händelser. Se även blogginlägg den 24 juni, 2022.

En målande beskrivning med utvalda adjektiv och adverb i samklang med 'Show don't tell' syftar till att göra läsaren delaktig. Hen skall ges utrymme att skapa sina egna bilder.

Det är skillnad på adjektiv och adjektiv. Ett adjektiv med ’komplex betydelse’ tillför substans till berättelsen. I kapitlets inledning återfinns exempelvis adjektiven högrest och rakryggad. Redan här kan läsaren skapa sig en tydlig bild av Ottos personlighet.
Att visa i stället för att berätta är avgörande för en engagerande läsupplevelse men även 'Show don't tell' skall användas med moderation för att texten inte skall drunkna i en flod av associationer.

I kapitlet skapas också en bild av en absurd och torftig miljö bland tyska officerare.

"Otto var högrest, rakryggad och principfast. Han hade skarpt markerade drag och stadig blick. Nu vilade han på hotellrummet efter förhandlingar vid tyska krigsministeriet i Berlin. Han hade tvingats till eftergifter och oroade sig för reaktionen på arméförvaltningen. I ett telegram till sin uppdragsgivare tonade han ner de negativa konsekvenserna. Hans sinne tyngdes än mer när han tänkte på uppgörelsen med sin hustru Astrid innan avresan från Stockholm. De hade grälat om sönerna Sten och Birger. Sten kunde inte låta bli spriten och misskötte studierna på universitetet och Birger hamnade i koma på realläroverket efter att ha glömt att injicera insulin. Astrid hade hindrat honom när han ville ta till hårdhandskarna.

Han promenerade utmed Kurfürstendamm. Många av butikerna var igenbommade, vandaliserade eller plundrade. Jude stod skrivet på skyltfönster och entrédörrar. Han gick in på Gasthaus Goldener Löwe på Breitscheid-platz mittemot Kaiser-Wilhelm-Gedächtnis-kirche och togs emot av Obersturmführer Hermann Schneider. 

– Välkommen Otto! Det var trevligt att vi kunde träffas innan du återvänder till Sverige.

– Detsamma.

– Dagen till ära har vi hyrt in några damer som säkert kommer att göra kvällen minnesvärd.

En samling välbekanta SA-officerare i uniform höjde på glasen när Otto satte sig vid bordet med en lättklädd blondin vid sin sida. 

– Mina vänner, inledde Schneider och serverade Otto champagne, här har vi kvällens hedersgäst, ”Unser schwedischer Freund”. Vi har haft långa och givande förhandlingar under dagen som kommer att gynna samarbetet mellan våra länder. Vi vill tacka dig Otto för din kompromissvilja och orubbliga tro på våra gemensamma mål. Skål för Otto!

Alla ställde sig i givakt, utbringade en skål, hurrade och sjöng Horst-Wessel-Lied. Otto var stolt över hedersbevisningen men skamsen över eftergifterna. Han kände sig som en förrädare.

– Varför är du så allvarlig? Är du inte nöjd med vår överenskommelse? undrade Schneider och fyllde på hans glas. 

– Jodå.

– Och glöm inte ditt löfte att ordna en officiell inbjudan till ministerpresident Göring.

– Ett löfte är ett löfte herr Schneider.

Efter champagnen följde förrätten, huvudrätten och desserten, allt ackompanjerat av de bästa viner. Ottos blondin började sluddra redan vid förrätten och när det var dags för desserten lade hon huvudet i hans knä. Hon smekte honom på låret och mumlade något om ”wünschenswert”. SA-männen drack hejdlöst och uppvaktade damerna med vulgära förslag och handgripligheter. Det lät som om någon kopulerade under bordet. Officerarna skrattade och ropade”Wie geht es dir?” När hon tog ett fast grepp mellan hans ben reste han på sig och meddelade herr Schneider att han måste gå hem.

– Lugna dig Otto! Ta tillvara på tillfället. Det är inte var dag man får njuta av en vacker blondin.

Hon tryckte ner honom på stolen, slängde sig om hans hals och kysste honom. Otto försökte värja sig men när hon förde hans hand till sitt bröst gav han efter. Han tänkte på första mötet med Astrid, de lyckliga åren och den falnade kärleken. En servitör undrade om det skulle vara mer champagne. Hon tackade ja, skålade, satte sig i hans knä och slingrade sig om honom. Han besvarade kyssen och smekte henne.

– Lyckans ost! ropade Schneider. 

– Var bor du? undrade blondinen.

– Hotel Kaiserhof.

Otto tackade för middagen och tog blondinen under armen. Han kände sig rund under fötterna. Officerarna som ännu inte hamnat under bordet ställde sig åter i givakt och sjöng Horst-Wessel-Lied falskt och osammanhängande men med lidelse.

– Tack än en gång Otto, ropade Schneider. Lycka till och på återseende.

Otto kallade på en taxi. Hon satt i knät hela vägen till hotellet. Portiern log nyfiket när han lämnade över nycklarna. Han bar henne över tröskeln och lade henne på sängen. Hon knäppte upp blusen, drog upp kjolen över låren och blottade strumpebanden. 

– Komm mein Schatz, sluddrade hon och kröp ner under täcket.

Otto hade samvetskval men kunde inte motstå den vackra blondinen. Han lade en reichsmarksedel på nattduksbordet, tog av sig kläderna och gjorde henne sällskap. Nästa morgon var både hon och reichsmarksedeln borta. Han hade sprängande huvudvärk och rivmärken på ryggen. Händelserna under natten liknade en dröm med fragment av bilder och förtretliga minnesluckor. Det slog honom att han inte ens visste hennes namn.

Otto tyngdes av skuldkänslor och hade svårt att somna på nattåget mellan Berlin och Stockholm men när han tänkte på inbjudan från sin syster Maria kände han sig genast bättre till mods. Lillasyster Katarina från Paris och storebror Georg från New York skulle också komma."

ReplyForward