Gestaltning, Henrys syskon träffas hos Maria i Stockholm

Här avrundas den inledande gestaltningen av Henrys syskon via Show don't tell och dialog. De beskrivande avsnitten blir ett viktigt komplement.

Ur romanen "Min vän David".

"Maria vaknade av en kram och en kyss. Det var Ellen som tyckte det var dags att gå upp. Maria svarade med att krypa närmare. De var lika som bär och vackra som en dag.

– Du har väl inte glömt att dina syskon kommer på lunch idag, sade Ellen.

– Nej, men det känns svårt. Katarina känner till vårt förhållande men Otto och Georg har ingen aning. 

– Kan vi inte bara spela med öppna kort?

– Jag vet inte. Georg kanske kan acceptera det, men Otto, det blir svårt.

– Jag kan spela hembiträde. 

– Det kanske är en bra idé men jag tror ändå att det är bättre att säga som det är.

Maria tänkte bjuda på ugnsbakad fjordlax med hovmästarsås, dill och färskpotatis. Till efterrätt skulle hon servera jordgubbar med vispgrädde. Hon ville visa att hon hade råd med livets goda sedan hennes karriär krönts med avancemang till föreståndare på Stockholms Arbetslöshetskassa. Det gav ingen fet lön men hon var stolt över att hon kunde försörja sig själv. Livet med Ellen hade hon lyckats dölja för sin arbetsgivare men det oroade henne att rykten florerade på kontoret. Nu satte hon hoppet till en riksdagsmotion om att avkriminalisera homosexualitet. Maria älskade Ellen över allt annat. Hon var liksom Maria aktiv inom kvinnorörelsen och arbetade som sekreterare vid Frisinnade kvinnors riksförbund. Hon var också en flitig skribent i förbundets veckotidning Tidevarvet.

Prick klockan tolv ringde det på dörren. Katarina, Georg och Otto kom in med breda leenden.

– Kommer ni alla på en gång? hojtade Maria och gav alla en kram. Välkomna!

– Vi stämde träff på Mosebacke och promenerade hit tillsammans, sade Katarina och slängde av sig skorna. Vi passade på att beundra utsikten över Saltsjön och Stockholm. Vyn fick mig att tänka på Röda Rummet och Stockholm i fågelperspektiv.

– Vadå Röda Rummet? undrade Otto och spände ögonen i Katarina.

– Strindberg förstås, sade Georg muntert.

– Men var är Astrid? undrade Maria.

– Hon kunde inte komma, svarade Otto kort och blev röd om nosen.

– Det var tråkigt, nu får ni ta av er och komma in.

Ellen hjälpte till med rockarna och passade på att hälsa. Georg och Otto tittade nyfiket på henne. Ellen drog alltid männens blickar till sig. Hon hade gjort många uppvaktande män besvikna. 

Maria hade öppnat en flaska champagne som stod och väntade i salongen. Alla inklusive Ellen deltog i den högtidliga skålen. Otto lyfte på ögonbrynen och vände sig till Maria.

– Bjuder du alltid personalen på champagne?

– Kära Otto, hon tillhör inte personalen, hon är min vän och hon bor här.

– Det var en nyhet minsann!

Det började stillsamt men blev livligare i takt med att vinet flödade. Georg berättade om vedermödorna efter börskraschen och skilsmässan men försökte bagatellisera det hela. En ofrivillig snyftning röjde honom. Katarina beskrev sina upplevelser i Paris innan avresan till Sverige, kallade det för en rutinundersökning, föll i gråt och gick på toaletten. Otto redogjorde artikulerat om händelserna i Berlin och dolde sanningen med en skådespelares skicklighet. När det var dags för jordgubbarna var Maria upprymd och kysste Ellen på kinden. Otto reste på sig och slängde servetten på bordet.

– Nä nu jävlar! Det är ju olagligt!

– Socialdemokraterna har lagt en motion om.........

– Jag vet, det är för jävligt!

Han lämnade bordet, slet rocken ur garderoben, slängde upp dörren och rusade ut i trapphuset. Maria följde efter.

– Du måste förstå, jag älskar henne!"