Gestaltning av huvudkaraktären

En effektiv metod vid gestaltning av karaktärer är via handlingar. Visa gärna relationer och egenskaper genom dialog. Kompletteras gestaltningen med beskrivning av den fysiska omgivningen blir texten mer levande.

Ur romanen "Min vän David".

"Henry gick ombord på skärgårdsbåten vid stenpiren i Göteborg en junidag 1934, framåtlutad med tummarna innanför ryggsäckens axelband. Kostymbyxorna, som tycktes något för stora, hölls uppe av ett par hängslen med metallfästen, ärmarna på flanellskjortan var uppkavlade och gymnastikskorna knutna med dubbelknut.....Han krängde av sig ryggsäcken, ställde sig på fördäck, blickade ut över ett soldränkt hav och lyssnade på vågsvallet."

"Henry hade mycket fantasi, var vetgirig och älskade att läsa men han var tillika en orolig själ och egensinnig. Skolåren kantades av problem och något arbete gick inte att uppbringa; han fick börja som kontorsbiträde i sin pappas grossistföretag. Sin bristande självkänsla botade han med olika knep. Ett var att ställa sig framför spegeln och säga till sig själv att han var vacker. Då tänkte han på sin mamma som sagt att den höga pannan, den raka näsan och de blå ögonen gav ett nobelt och bildskönt intryck. Ett annat var att kalla sig kompanjon i grossistföretaget."

"Henry kom springande nedför spången iklädd galonbyxor med hängslen, stövlar och sydväst och med en regnrock över armen. Elana såg häpet på honom och flickorna fnissade. Han mötte Elanas blick och påmindes om hennes varma utstrålning och finskurna anletsdrag."

"I jämnhöjd med gasstationen på Ärholmen fick Henry ta över rodden. Han var inte lika flink med årorna. David fick parera med rodret för att inte falla ur kurs. 

- För ner årorna under vattenytan och ta kraftfulla årtag, och tänk på rytmen!

Henry försökte men kom ständigt i otakt. Innan Smygesund fick de byta igen och David förde ekan säkert genom det smala sundet." 

"Henry älskade sin syster och hjälpte henne med allt hon begärde. Med hinken i höger hand och vänsterhanden på ledstången tog han sig nedför den smala trappan. Det knarrade under fötterna trots att han lättade på stegen."

" - Nämen är det inte Henry som är på handlarstråk, raljerade Oscar och stirrade på honom med sin uppkäftiga uppsyn, måste du ha den grå kostymen mitt på dagen, mitt i sommaren?"

"Stenen var mer än två meter hög och utformad som en obelisk i polerad bohusgranit. På stenen stod ingraverat: Kustsergeant Edvard Duvas familjegrav. Graven täcktes av snäcksand som krattats till ett jämnt mönster.

-  Det är en vacker grav, sade Maja allvarsamt.

Henry lade sig på magen på snäcksanden med utsträckta armar och ben och med örat tryckt mot marken."

"Han bytte om, kammade sig och tyckte att han såg riktigt proper ut, visserligen med skäggstubb men det fanns ingen tid till rakning. Kostymen såg ut som ny och kravatten missprydde inte heller. Han torkade av skorna med tidningspapper och gick ut i salongen."

"Han längtade efter att besegra vågorna, hoppade ur sängen, tvättade sömnen ur ansiktet, tog på sig badbyxorna, sommarbyxorna, den rödrutiga flanellskjortan och gymnastikskorna med de fiskbensmönstrade gummisulorna. Stormen ökade i styrka, almens grenar krossade sånär gavelfönstret."

"- När jag känner mig ledsen brukar jag gå hit och tänka. Att sköta om den här platsen ger mig styrka. Många av växterna, såsom västkustarv, prickstarr och bohusfetknopp, har jag hämtat från andra delar av ön och återplanterat här. De röda näckrosorna kommer från näckrosdammen vid stadens fästningsverk. I buskaget runt dammen finns nypon, olvon, idegran och liguster, de ser inte mycket ut för världen men det är ändå enastående att de klarar de salta vindarna och stormarna."

"- Det var när jag var yngre som jag mådde riktigt dåligt. Jag hade mörka tankar, fick problem i skolan, kunde inte koncentrera mig, drog mig undan och blev en enstöring. Mina klasskamrater retade och slog mig. Jag kommer aldrig att glömma blåmärkena, blodet och klumpen i magen."

"Han tappade koncentrationen för ett ögonblick. Vågen reste sig som ett berg framför honom. För att undkomma valde han att dyka ner i havet. Där nere var det stilla. Han blickade upp mot havsytan, såg hur våg efter våg drog förbi som ett kokande inferno, fick ett infall att stanna men valde att simma mot ljuset, tog sig upp till ytan, greppade tag i blåstången, hävde sig upp, träffades i ryggen av ännu en våg, slog i pannan och spolades upp på berget. Nu var han långt borta. Vågen vände och förde honom åter till vattenbrynet och havstulpanerna. Nästa våg föll över honom och drog med honom till det övre järnbeslaget. Han skrek till när beslaget träffade honom i sidan. Maja kom gråtande och tog tag i hans arm.

-  Vad gör du? Jag tänkte att du var borta för alltid, att du var död.

-  Nej, men än en gång fick jag uppleva närheten till dödsriket.

- Varför säger du så? Vill du dö?

- Nej, absolut inte."

ReplyForward