Gestaltning av inre tillstånd, exempel

Gestaltning av inre tillstånd bör begränsas till beskrivningar som för berättelsen framåt. Om inte, kan tempot påverkas negativt och läsarens intresse svalna. Det är svårt att gestalta känslor, sinnesintryck, upplevelser m.m. Bilder måste skapas för att läsaren skall kunna tolka karaktärens sinnestillstånd. Gestaltningen av det inre tillståndet är ofta ett ovärderligt komplement till gestaltningen av karaktärer och av en fysisk omgivning.

Ur romanen "Min vän David".

”Han krängde av sig ryggsäcken, ställde sig på fördäck, blickade ut över ett soldränkt hav och lyssnade på vågsvallet från stäven.”

”Han lade sig på sängen med händerna bakom huvudet, tittade upp på snedtaket, dagdrömde och tänkte på sin barndomsvän David. Märkena i pärlsponten påminde honom om förgängligheten. Han undrade hur sommaren skulle se ut, om den skulle vara som de tidigare med förväntningar och krossade illusioner eller om drömmar om kärlek och äventyr skulle infrias. Inför det okända spirade hoppet.”

”Hon kände på bröstet och lade sig på bänken med knäppta händer över magen, inbillade sig att begravningsentreprenören förberedde henne för kistan, föreställde sig processionen genom kyrkan och en jordfästning utan anhöriga.”

”Hon bestämde sig för att gå upp till Sacré Cœur, förlorade kontakten med både tid och rum och kände sig som en vålnad i en öde stad trots att trottoarer och caféer var fulla av folk och bilar och spårvagnar rusade fram på gator och boulevarder. Ju mer hon tänkte på knölen desto ondare gjorde det. Hon satte sig på trappan till basilikan. På andra sida Seine skymtade Boulevard St-Germain och Gare D’Orsay, landmärken i hennes eget kvarter.”

”Vid återkomsten till mottagningen drog hon ett djupt andetag och öppnade dörren till väntrummet.”

”Katarina beskrev sina upplevelser i Paris innan avresan till Sverige, kallade det för en rutinundersökning, föll i gråt och gick på toaletten.”

”Hon hoppade till när Wilhelm obemärkt nöp henne i rumpan. Han log för sig själv och fortsatte att äta. Hon gick ut i köket, ställde sig vid fönstret och försökte hålla tårarna tillbaka.”

”David lutade sig med armbågen mot relingen och blundade. Tårarna droppade på durken. Henry lade armen om honom och lät hans huvud vila mot sin axel.”

”Henry såg ner på hennes huvud, solbrända panna och konturerna av hennes bröst innanför linningen och glömde alldeles bort den molande värken.”

”Nu var det bara besticken och porslinet som bröt tystnaden. Henry upplevde att ljudet ökade i styrka, att bordet hemsöktes av vågrörelser och tvingades greppa om stolsitsen för att inte falla av.”

”Carl lutade sig mot bordet med båda knytnävarna och med huvudet hängande mellan armarna.”

”Vågen reste sig som ett berg framför honom. För att undkomma valde han att dyka ner i havet. Där nere var det stilla. Han blickade upp mot havsytan, såg hur våg efter våg drog förbi som ett kokande inferno, fick ett infall att stanna men valde att simma mot ljuset........”

”Han klädde av sig och tryckte byxorna mot ansiktet. Där fanns en doft av blod. Han längtade efter att komma i säng och drömma om badutflykten med Maja, tvättade sig, kröp ner under täcket i bara badbyxorna som doftade havsvatten och tång.”

”Henry hällde upp en kopp te och gick in i sin kammare. Ljuset från gatlyktan sipprade in genom gavelfönstret. Han lade sig på sängen, tittade på snedtaket och föreställde sig att ådringen i pärlsponten var en labyrint, där tankarna irrade omkring i ett försök att finna utgången.”

”Henry vaknade och mindes en dröm där han var dödfödd och låg sida vid sida med David på obduktionsbordet. Han tänkte på samtalet med mamma. Hon borde förstått bättre; han fick inte den näring han behövde. Läkarens tvångsmatning gav ett nödtorftigt tillskott i sista stund och hennes självförvållade tillstånd orsakade en svår förlossning. Han var nästan död! Man kunde inte veta om det påverkat hans hälsa men att han fått en ogynnsam start i livet var obestridligt. Han tänkte på alla som burit på hemligheten och bankade pannan i snedtaket.”

”Maja hängde tvätt utanför brygghuset. Henry lade sina armar om henne och viskade nyheten i hennes öra. Hon satte sig på kanten till smultronrabatten, tittade ner i marken och snyftade. Han slog sig ner bredvid och drog henne till sig. De satt kvar länge utan att tala.”